torsdag 4 juli 2019

Första året utan jobb


Nu är det ca 1 år sedan jag slutade få en inkomst och började leva på portföljen. Tänkte att det kan vara läge att göra en uppföljning så att ni som har detta som mål får ytterligare ett perspektiv.

Ett par saker som styrt mig och mina val: 1) Jag gillar att sätta mål som känns meningsfulla och sedan jobba mot målen. 2 ) Jag tycker inte om att göra meningslösa sysslor. I arbetslivet kände jag mig oftast  tvungen att sätta mina egna mål för att verkligen motiveras då arbetsgivarens mål inte kändes relevanta för mig personligen, och en alltför stor del av min tid gick åt till (vad jag kände) var meningslösa sysslor som mest hade med intern byråkrati att göra snarare än att bidra till att skapa intäkter åt arbetsgivaren och hjälpa kunder att lösa sina problem. Att leva på sina egna investeringar kändes därför som ett givet val när möjligheten väl fanns.

Det svåra med att sluta jobba

Att sluta arbeta skapar dock direkt problem för en målstyrd person. Man har inga mål genom arbetet, och det finns ingen lön att spara om man har ett ”sparmål”. Avkastningsmål är inte samma sak då man inte kan styra över avkastningen på kort sikt, utan riskerar snarare att förstöra den om man stirrar på portföljgrafer varje dag. Och att sitta och läsa på om bolag dagarna i ända kändes inte meningsfullt - jag behöver göra något som är mer konkret kopplat till ett mål än att jag kanske får högre avkastning om jag spenderar mer tid på analys. För mig tog det inte lång tid att bestämma mig för att jag fortsätter jobba med portföljen som jag alltid gjort, och tänker inte spendera mer tid på den. Men vad ska man då göra av all tid?

Tid är verkligen en lustig sak. Dels upplevelsen av tidens passage, dels hur man kan styra resultat, beteende, till och med humör beroende på hur man allokerar sin tid. Minns när min far gick i pension och det blev en heldagsaktivitet att handla mat eller tvätta bilen. Så blir det lätt när man har för mycket tid. Även om man har många intressen som man skulle kunna hålla på med så upplever jag att man får väldigt lite gjort om man inte har en extern deadline som trycker på. Det ligger ganska mycket i uttryck som ”If you want something done, ask a busy person”, och Parkinsons lag. Har man inte en massa saker som måste göras under en viss tid så blir det plötsligt världens grej att få nånting gjort. Min upplevelse är att åtminstone jag blir väldigt seg och nere av att ha för lite att göra och försöka skapa godtyckliga scheman med aktiviteter. Hur lite eller hur mycket jag än fyller dagarna med så känns det inte ”äkta” om jag inte har ett konkret och meningsfullt mål att jobba mot, där det helst ska finnas en ”äkta” deadline. Dagarna fylls annars lätt av lämningar och hämtningar på förskola, handla och laga mat, städa, fixa disk, träna, etc. Men målet med mitt sparande var inte att bli en "stay at home dad".

Sociala aspekter

En annan sak är den sociala biten och vikten av att tillhöra en grupp. Jag är en relativt introvert person som alltid trivts i mitt eget sällskap, så den smygande känslan av isolering kom som en överraskning. Visserligen har jag en stark vänskapskrets, men utan ett kontor med kollegor att gå till varje dag så blir man ganska isolerad, oavsett hur ofta man försöker boka in luncher eller afterworks. Det är något särskilt med att faktiskt jobba med andra mot ett gemensamt mål, snarare än att bara umgås. Jag tror detta med att behöva tillhöra en flock är något djupt mänskligt, och jag gissar att många ”FIRE”-människor är så aktiva med bloggande, poddande och Twitter just för att tillhöra det sammanhanget och få sitt sociala behov mättat den vägen.

I den sociala kategorin skulle jag därför även inkludera behovet av att bidra med något meningsfullt till en grupp. Om det så är ett litet team, ett helt företag, eller bara sin familj, så tror jag alla behöver känna sig behövda och att deras liv betyder något för någon annan. Vissa kan få detta behov uppfyllt enklare än andra. För vissa räcker det att känna att man ger sina barn bästa möjliga förutsättningar i livet, medan andra måste ”make a dent in the universe”. Jag är ingen Steve Jobs, men jag behöver göra något vettigt, och i den andan har jag snöat in mig i ett nytt intresse som jag spenderat merparten av min tid på. Ett intresse som ger galen intellektuell stimulans och där möjligheterna känns oändliga. Jag lovar att återkomma till det när tiden är mogen :)

Portföljen då!?

Ok, nog med filosofiska avvikelser. Hur går portföljen? Jodå, den presterar ok. Eller mer än ok, men i detta galna börsklimat så blir det väl bara ok. 22% stod det på Avanza vid halvårsskiftet och jag har generellt varit hyfsat inaktiv under året efter att ha köpt upp mestadelen av kassan hösten 2018 under nedgången. Generellt har jag blivit alltmer allergisk mot iGaming. Denna bransch som jag en gång älskade med dess förmåga att tjäna hur mycket pengar som helst på ett mänskligt beteende som funnits sedan urminnes tider, och med en till synes oändligt lång tillväxtbana, fortsätter brottas med en väldig oförutsägbarhet vad gäller framförallt regleringar, men även lönsamhet beroende på hur kunder och konkurrenter beter sig och hur externa faktorer som sportevenemang går. Andelen iGaming i portföljen har stadigt minskat både genom allmänna nedgångar och försäljningar, och ligger nu på ca 15% av portföljen. Sitter kvar med Leo, CTM och GiG som jag tycker alla har rejäl uppsida, men fortsätter vindarna att blåsa som de gör så kan det bli rejäl nedsida istället, därav allokeringen. Stora innehav är THQ, Paradox, Fortnox och Stillfront, som alla är innehav jag gärna behåller i många år, även om jag sålt av en del Fortnox och Stillfront efter snabba uppgångar. Utöver dessa har jag mindre poster tre mobilspelsbolag, som är en bransch jag är kluven till. Bolagen jag äger (G5, MAG och Gravity) har alla visat att de kan detta med mobilspel och är väldigt lönsamma (med undantag för MAG då kanske beroende på hur man ser på caset). Alla har visat att det finns en fantastisk intjäningsmöjlighet i denna bransch, men att nya titlar har lite av en ”hit or miss”-karaktär där sannolikheten för miss är är väldigt mycket större än hit. Det är väl därför värderingen är som den är för dessa bolag, där marknaden verkar se sannolikheten för ”miss” som närmare 100%. Jag ser en rejäl uppsida, men även en rejäl risk. G5 gav helt galen avkastning Q1 förra året och med facit i hand undrar man ju hur man tänkte när man inte sålde av allt kring 500-600kr (till mitt försvar sålde jag av en del, men har även köpt tillbaka på nedvägen). Egentligen vill jag inte ägna mig åt ”trading”, men jag ser snabba 100%-ökningar i dessa bolag om man bara visar på potentialen för nya hits till marknaden. Jag har även mindre poster i Storytel och Lime, som jag ser som långsiktiga innehav som sitter i en bra position i en stor och varaktig digitaliseringstrend. Även här hög risk, men möjlighet till multibaggers på sikt.

Så allt som allt 12 bolag i portföljen där de minsta står för ca 5% var och de största för 15-20% var. Jag ser 5% som minsta vettiga storlek och går aldrig in i ett nytt innehav med mindre än så. Över 20% är jag inte riktigt bekväm med, särskilt inte med tillväxtbolag med hög värdering där smällen blir riktigt obehaglig om tillväxten avtar, därav har jag skalat av t.ex. Fortnox och Stillfront i takt med att de slagit i taket. Som jag ser det är det ett enkelt val att offra avkastning för att hålla risken på en rimlig nivå, även om man såklart på kort sikt kan svära en del åt sina tidigare försäljningar när Fortnox tar nya ATH var och varannan dag.

Det var allt för denna gång. Vill passa på att rikta ett stort tack till alla er som gör Finanstwitter till en fantastisk plats (ni vet vilka ni är). Jag själv kommer nog aldrig lära mig uttrycka något vettigt på 280 tecken, så jag är främst en konsument av Twitter i nuläget iallafall.. Glad sommar kära läsare!

tisdag 16 oktober 2018

Att leva på portföljen

Jag har sedan några månader tillbaka förverkligat "drömmen" att leva på portföljen och tänkte här summera mina första erfarenheter för er som en dag vill ta samma steg i livet.

Det första jag brottats med är hur mycket tid jag ska lägga på investerandet. Det har uppenbarligen gått bra för mig hittills när jag skött portföljen vid sidan av ett heltidsjobb och andra måsten. Skulle estimera att jag snittat ca 10tim/vecka under de senaste 10 åren på investeringsrelaterade aktiviteter (läsa böcker i ämnet, läsa på om bolag, blogga etc etc). Vissa perioder mer, vissa mindre. Kommer min avkastning bli bättre eller sämre om jag dubblar eller tripplar den tiden? Min erfarenhet hittills är att ju mer tid jag lägger på portföljen, desto mer handlar jag, och det kan bli både bra och dåligt. Jag lutar dock mer åt dåligt. Jag tror att man får bäst resultat när det är helt uppenbart att man ska köpa eller sälja något - inte när man måste övertyga sig själv genom att läsa och resonera 40 timmar. Om något inte skriker köp är det bättre att låta det vara tills det börjar skrika köp, eller strunta i det helt och hållet. FOMO leder bara till medioker avkastning. Det är när något skriker köp som man får kavla upp ärmarna och börja läsa på för att verkligen förstå bolaget och varför marknaden inte håller med om att det är ett solklart köp. Just nu lägger jag mest tid på att bara följa mina egna bolag och vara redo att öka eller minska om det skulle bli läge. Jag borde lägga mer tid på att jaga nya case men det mesta som dyker upp på radarn avfärdar jag ganska fort. Ett exempel är Hexatronic som jag tycker ser otroligt billigt ut om man tittar på estimaten för 2020. Men två saker har fått mig att avstå än så länge: Dels har jag alldeles för svårt att bedöma om estimaten för 2020 är rimliga då jag inte kan branschen och tycker det är svårt att läsa sig till kunskap; dels är jag främst ute efter bolag med uppenbar skalbarhet - helst genom att man säljer en digital produkt.

Vilket för mig osökt till portföljen som idag består till 100% av bolag med digitala produkter. 40% iGaming (CTM, Cherry, EVO, GiG, LEO), 40% Gaming (G5E, Paradox, Stillfront, THQ) och 20% övrigt (Fortnox, Storytel). Följer man marknaden så kan man bara genom att titta på namnen förstå att portföljen inte mått så bra senaste månaderna. Framförallt iGaming har varit en väldigt impopulär sektor den senaste tiden där CTM och GiG sticker ut som extra impopulära. Notera att jag skriver impopulär, för i min mening är det bara Mr Markets åsikt om bolagen som dragit ner portföljen, inte bolagens prestation. GiG går dock lite segare än vad jag hoppats på, men framförallt är de dåliga på att kommunicera sina mål och allt de håller på med till marknaden. Tur att det finns sådana som orakel_o på twitter, för att inte tala om showmannen himself Hessi.

Nåväl, timingen på nedgången i portföljen är inte optimal - i samma veva som man slutar plocka ut lön så sjunker även portföljen med en fjärdedel på kort tid.. Det är då ens psykologi sätts på prov, och jag måste säga att jag själv är överraskad över mitt stoiska lugn. Vet inte om det är en försvarsmekanism som så småningom kommer yttra sig i att jag sitter i ett hörn och skakar av fruktan och ångest, men just nu känns det mer som "been there, done that" - jag har varit med om rejäla nedgångar både i enskilda innehav och för hela portföljen förut, och så länge man har rätt om bolaget så kommer marknaden ge en rätt med tiden - och ibland går det fortare än man tror. Givetvis har man inte alltid rätt i alla sina innehav, men just generella sektornedgångar eller upprepningar av "tema fruktan" har jag lärt mig att rycka på axlarna åt. Åren med Apple och alla "nu är det kört, ingen kommer köpa nya iPhonen"-nedgångar var ganska lärorika och härdande. Känner precis samma cykel av fruktan och hopp i CTM.

Med den profil jag har på portföljen så får man vara beredd på rejäl volatilitet och försöka utnyttja den istället för att frukta den. Jag försöker undvika "trading", men har börjat lära mig att skala av lite under snabba uppgångar, köpa tillbaka under nedgångar (förutsatt att caset är intakt) och det börjar komma som en naturlig del av portföljallokeringen (eller "money management"). I vissa fall har jag haft en väldigt tur (sålde hela mitt innehav i Bredband2 på 1.45-1.51kr), ibland har jag varit för ivrig (sålde av lite Fornox efter våldsam uppgång på 63kr respektive 70kr, ökade lite för snabbt i LEO under 80kr). Men på det stora hela verkar ändå denna "trading" varit värdeskapande dels genom att få mig att bli lite lugnare (mår inte bra av att ett innehav som rusat 50-100% på kort tid blir en stor del av portföljen), dels skapa kassaflöden för att öka i innehav som ser attraktivare ut. Utmaningen är bara att inte hamna i en situation där man klipper sina blommor och vattnar sitt ogräs.

Nu är det inte så att det går någon nöd på portföljen - i skrivande stund är den upp 21% i år, men i somras låg den på dryga +60%, så det är ändå en nedgång på ca 25% på någon månad. Förra veckan ökade jag ganska brett i de flesta innehav i portföljen, men jag har fortfarande ca 15% kassa samt belåningsmöjlighet om det blir rejäla fortsatta nedgångar. Utöver detta har jag en kassa motsvarande ungefär två års levnadsomkostnader för att inte tvingas sälja något om jag inte känner att priset är rätt.

Vet inte om jag har så mycket mer att skriva just nu - detta var iallafall mina initiala erfarenheter, och den slutsats man nog kan dra är att det är nödvändigt att ha varit med om både rejäla upp- och nedgångar tidigare för att mentalt klara av att leva på en portfölj som inte bygger på utdelningar.

En liten side-note: Jag har stängt av kommentarer eftersom jag är så otroligt dålig på att följa upp och svara här på bloggen (Blogger är en mardröm på mobilen), och de flesta skriver ändå på Twitter, så jag har som ambition att svara där istället.

torsdag 17 maj 2018

Att ändra sig

Min "hallelujah moment" kom 2008 när jag läste The Intelligent Investor av Graham. Innan dess hade jag först gjort som de flesta andra under IT-bubblan - köpt aktier i heta bolag utan att titta på värderingen, följt av desillusion efter kraschen och sedan tron på "den effektiva marknaden" efter en Handelsutbildning, följt av att endast köpa fonder (hedgefonder dessutom). Men 2008 såg jag ljuset och timingen var perfekt. Överallt fanns det undervärderade bolag. Man kunde kasta pil på valfritt verkstadsbolag och betala under P/E 10. Bara att köpa och skratta åt Mr Market när det vände upp igen. Jag färgades ganska hårt av denna framgångsrika strategi och fortsatte på den inslagna vägen de kommande åren. Jag ver mer en "defensive investor" än en "enterprising investor" och satt och väntade på större nedgångar för att åter kunna köpa billigt. Men de stora nedgångarna kom aldrig, bara några mindre hickups ibland. Strategin att köpa undervärderade Large Cap-bolag som jag ansåg vara av god kvalitet vid allmänna nedgångar funkade generellt bra, men de uppenbara fynden blev svårare och svårare att hitta. Resultatet blev en ganska stor nettokassa i takt med att börsen fortsatte uppåt och fynden inte fanns att finna.

Så vad gör man som värdeinvesterare som tycker Graham var en av de vettigaste människor som någonsin hamnat på Wall Street? Sitter med en stor kassa i väntan på fynd likt Seth Klarman, eller försöker hitta wonderful companies at a fair price likt Buffett? Jag valde det senare och lyckades väl hyfsat väl, men fick inte riktigt den där utväxlingen man får av multipelexpansion kombinerat med vinsttillväxt. Får man inte en multipelexpansion blir det inte så mycket mer avkastning än vinsttillväxt + utdelning, och de kvalitetsbolag bland Large Cap jag attraherades av växte inte mycket mer än 10%.

Tack vare Twitter (eller snarare tack vare många fantastiska personer där), började jag titta mer på mindre bolag utan någon analytikerbevakning att tala om. Bolag med lite högre risk, men även högre potentiell reward. Ett sådant bolag var Catena Media, där mitt första intryck var: "om Google så mycket som nyser åt deras håll så dör hela affärsmodellen = för hög risk", till att ändå fundera mer kring uppsidan vs risken och värderingen. Risken jag såg initialt finns fortfarande där, men denna risk har inte tillräckligt hög sannolikhet för att bara avfärda bolaget, utan den måste ställas i relation till den potentiella avkastningen. Dessutom är ju varje innehav en del av en portfölj och det finns en säljknapp. En risk betyder inte nödvändigtvis att hela innehavet plötsligt blir värt noll - har man bra koll och tycker att sannolikheten för risken ökar eller att risk/reward blir sämre så kan man sälja med förhoppningsvis en begränsad förlust på innehavet och en ännu mer begränsad förlust för portföljen.

Catena Media och Cherry blev de två första aktierna jag köpte inom mitt "nya" investeringsuniversum i slutet av 2016. Sedan tillkom snabbt fler innehav av liknande karaktär. Men jag var fortfarande skeptisk till vissa typer av företag. Så sent som i november 2016 skrev jag ett inlägg om varför jag inte tyckte om spelutvecklare som investering, och såhär i efterhand ser jag att inlägget baserades på okunskap som i sin tur baserades på förutfattade meningar. Jag tänkte att dessa bolag levde och dog med varje titel de släppte och hade inte alls koll på hur affärsmodellerna för t.ex. Paradox eller THQ eller G5 funkade. Återigen tack vare Twitter började jag läsa på mer och blev frälst av hur fantastiska affärsmodeller bolagen hade och hur man kunde se lyckade titlar som optioner på tillväxt snarare än risk när man hade en portfölj med spel som ger en basintjäning. Jag började också se parallellerna mellan G5s affärsmodell och hur operatörer inom iGaming använder datadriven marknadsföring och hur man ska se på UAC och marknadsföringskostnader som investeringar (om man vet vad man gör) snarare än overhead-kostnader och justera resultaten för detta. I grunden är detta ganska enkla saker men jag tror 99.9% av investerarna där ute antingen inte förstår eller inte vill tro på denna modell, och därför kunde man köpa bolag med enorm tillväxt och underliggande lönsamhet till lägre multiplar än trötta gamla large cap-bolag med tillväxt i linje med BNP-utvecklingen.

Många värdeinvesterare kör fortfarande på med mer traditionella värdeinvesteringar, och jag har full respekt för dem. Jag förstår till fullo att man kan tycka att det aldrig kan vara en värdeinvestering att köpa ett bolag på P/E 50 på historisk rapporterad vinst. Det är vanskligt att säga att "this time it's different", men jag tror faktiskt att just digitala produkter och affärsmodeller tillhör en helt annan verklighet än "traditionella" bolag som måste investera i anläggningstillgångar och skapa fysiska varor, eller tjänsteföretag som måste anställa människor i samma takt som omsättningen växer. Google, Facebook, eller för den delen Microsoft på sin tid är exempel på hur otroligt fort man kan skala upp en digital produkt. Jag minns när jag första gången hörde talas om Google istället för Altavista. Det var inte så länge sedan. Idag är bolaget ett av världens största. Facebook är ännu yngre.

Jag menar inte att jag tänker hitta nästa Google, utan bara ger exempel på hur fort digitala affärsmodeller kan skala. Det blir plötsligt inte fysiskt omöjligt att dubbla omsättningen och mer än dubbla vinsten om och om igen och gå från en market cap på 1mdr till 10mdr på några år. THQ noterades hösten 2016 till en värdering på 1.4mdr. Bolaget omsatte då ca 230mkr på årsbasis med ett rörelseresultat på ca 60mkr. Idag värderas THQ till nästan 15mdr och väntas i år omsätta närmare 4mdr med ett rörelseresultat på över 600mkr. Man har på 1.5 år ökat värdet på bolaget med 10x och då har värderingsmultipeln knappt ökat. En "intelligent fanatic" i form av Lars Wingefors kombinerat med en fantastisk affärsmodell möjliggör sådana otroliga resultat på så kort tid. Jag har inte varit med på hela resan, men länge nog för att vara otroligt glad att jag omprövade min åsikt om gamingbolag.