torsdag 4 juli 2019

Första året utan jobb


Nu är det ca 1 år sedan jag slutade få en inkomst och började leva på portföljen. Tänkte att det kan vara läge att göra en uppföljning så att ni som har detta som mål får ytterligare ett perspektiv.

Ett par saker som styrt mig och mina val: 1) Jag gillar att sätta mål som känns meningsfulla och sedan jobba mot målen. 2 ) Jag tycker inte om att göra meningslösa sysslor. I arbetslivet kände jag mig oftast  tvungen att sätta mina egna mål för att verkligen motiveras då arbetsgivarens mål inte kändes relevanta för mig personligen, och en alltför stor del av min tid gick åt till (vad jag kände) var meningslösa sysslor som mest hade med intern byråkrati att göra snarare än att bidra till att skapa intäkter åt arbetsgivaren och hjälpa kunder att lösa sina problem. Att leva på sina egna investeringar kändes därför som ett givet val när möjligheten väl fanns.

Det svåra med att sluta jobba

Att sluta arbeta skapar dock direkt problem för en målstyrd person. Man har inga mål genom arbetet, och det finns ingen lön att spara om man har ett ”sparmål”. Avkastningsmål är inte samma sak då man inte kan styra över avkastningen på kort sikt, utan riskerar snarare att förstöra den om man stirrar på portföljgrafer varje dag. Och att sitta och läsa på om bolag dagarna i ända kändes inte meningsfullt - jag behöver göra något som är mer konkret kopplat till ett mål än att jag kanske får högre avkastning om jag spenderar mer tid på analys. För mig tog det inte lång tid att bestämma mig för att jag fortsätter jobba med portföljen som jag alltid gjort, och tänker inte spendera mer tid på den. Men vad ska man då göra av all tid?

Tid är verkligen en lustig sak. Dels upplevelsen av tidens passage, dels hur man kan styra resultat, beteende, till och med humör beroende på hur man allokerar sin tid. Minns när min far gick i pension och det blev en heldagsaktivitet att handla mat eller tvätta bilen. Så blir det lätt när man har för mycket tid. Även om man har många intressen som man skulle kunna hålla på med så upplever jag att man får väldigt lite gjort om man inte har en extern deadline som trycker på. Det ligger ganska mycket i uttryck som ”If you want something done, ask a busy person”, och Parkinsons lag. Har man inte en massa saker som måste göras under en viss tid så blir det plötsligt världens grej att få nånting gjort. Min upplevelse är att åtminstone jag blir väldigt seg och nere av att ha för lite att göra och försöka skapa godtyckliga scheman med aktiviteter. Hur lite eller hur mycket jag än fyller dagarna med så känns det inte ”äkta” om jag inte har ett konkret och meningsfullt mål att jobba mot, där det helst ska finnas en ”äkta” deadline. Dagarna fylls annars lätt av lämningar och hämtningar på förskola, handla och laga mat, städa, fixa disk, träna, etc. Men målet med mitt sparande var inte att bli en "stay at home dad".

Sociala aspekter

En annan sak är den sociala biten och vikten av att tillhöra en grupp. Jag är en relativt introvert person som alltid trivts i mitt eget sällskap, så den smygande känslan av isolering kom som en överraskning. Visserligen har jag en stark vänskapskrets, men utan ett kontor med kollegor att gå till varje dag så blir man ganska isolerad, oavsett hur ofta man försöker boka in luncher eller afterworks. Det är något särskilt med att faktiskt jobba med andra mot ett gemensamt mål, snarare än att bara umgås. Jag tror detta med att behöva tillhöra en flock är något djupt mänskligt, och jag gissar att många ”FIRE”-människor är så aktiva med bloggande, poddande och Twitter just för att tillhöra det sammanhanget och få sitt sociala behov mättat den vägen.

I den sociala kategorin skulle jag därför även inkludera behovet av att bidra med något meningsfullt till en grupp. Om det så är ett litet team, ett helt företag, eller bara sin familj, så tror jag alla behöver känna sig behövda och att deras liv betyder något för någon annan. Vissa kan få detta behov uppfyllt enklare än andra. För vissa räcker det att känna att man ger sina barn bästa möjliga förutsättningar i livet, medan andra måste ”make a dent in the universe”. Jag är ingen Steve Jobs, men jag behöver göra något vettigt, och i den andan har jag snöat in mig i ett nytt intresse som jag spenderat merparten av min tid på. Ett intresse som ger galen intellektuell stimulans och där möjligheterna känns oändliga. Jag lovar att återkomma till det när tiden är mogen :)

Portföljen då!?

Ok, nog med filosofiska avvikelser. Hur går portföljen? Jodå, den presterar ok. Eller mer än ok, men i detta galna börsklimat så blir det väl bara ok. 22% stod det på Avanza vid halvårsskiftet och jag har generellt varit hyfsat inaktiv under året efter att ha köpt upp mestadelen av kassan hösten 2018 under nedgången. Generellt har jag blivit alltmer allergisk mot iGaming. Denna bransch som jag en gång älskade med dess förmåga att tjäna hur mycket pengar som helst på ett mänskligt beteende som funnits sedan urminnes tider, och med en till synes oändligt lång tillväxtbana, fortsätter brottas med en väldig oförutsägbarhet vad gäller framförallt regleringar, men även lönsamhet beroende på hur kunder och konkurrenter beter sig och hur externa faktorer som sportevenemang går. Andelen iGaming i portföljen har stadigt minskat både genom allmänna nedgångar och försäljningar, och ligger nu på ca 15% av portföljen. Sitter kvar med Leo, CTM och GiG som jag tycker alla har rejäl uppsida, men fortsätter vindarna att blåsa som de gör så kan det bli rejäl nedsida istället, därav allokeringen. Stora innehav är THQ, Paradox, Fortnox och Stillfront, som alla är innehav jag gärna behåller i många år, även om jag sålt av en del Fortnox och Stillfront efter snabba uppgångar. Utöver dessa har jag mindre poster tre mobilspelsbolag, som är en bransch jag är kluven till. Bolagen jag äger (G5, MAG och Gravity) har alla visat att de kan detta med mobilspel och är väldigt lönsamma (med undantag för MAG då kanske beroende på hur man ser på caset). Alla har visat att det finns en fantastisk intjäningsmöjlighet i denna bransch, men att nya titlar har lite av en ”hit or miss”-karaktär där sannolikheten för miss är är väldigt mycket större än hit. Det är väl därför värderingen är som den är för dessa bolag, där marknaden verkar se sannolikheten för ”miss” som närmare 100%. Jag ser en rejäl uppsida, men även en rejäl risk. G5 gav helt galen avkastning Q1 förra året och med facit i hand undrar man ju hur man tänkte när man inte sålde av allt kring 500-600kr (till mitt försvar sålde jag av en del, men har även köpt tillbaka på nedvägen). Egentligen vill jag inte ägna mig åt ”trading”, men jag ser snabba 100%-ökningar i dessa bolag om man bara visar på potentialen för nya hits till marknaden. Jag har även mindre poster i Storytel och Lime, som jag ser som långsiktiga innehav som sitter i en bra position i en stor och varaktig digitaliseringstrend. Även här hög risk, men möjlighet till multibaggers på sikt.

Så allt som allt 12 bolag i portföljen där de minsta står för ca 5% var och de största för 15-20% var. Jag ser 5% som minsta vettiga storlek och går aldrig in i ett nytt innehav med mindre än så. Över 20% är jag inte riktigt bekväm med, särskilt inte med tillväxtbolag med hög värdering där smällen blir riktigt obehaglig om tillväxten avtar, därav har jag skalat av t.ex. Fortnox och Stillfront i takt med att de slagit i taket. Som jag ser det är det ett enkelt val att offra avkastning för att hålla risken på en rimlig nivå, även om man såklart på kort sikt kan svära en del åt sina tidigare försäljningar när Fortnox tar nya ATH var och varannan dag.

Det var allt för denna gång. Vill passa på att rikta ett stort tack till alla er som gör Finanstwitter till en fantastisk plats (ni vet vilka ni är). Jag själv kommer nog aldrig lära mig uttrycka något vettigt på 280 tecken, så jag är främst en konsument av Twitter i nuläget iallafall.. Glad sommar kära läsare!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.