torsdag 3 november 2016

Överanalys och diversifiering


Ett par händelser under den gångna veckan har fått mig att fundera lite kring diversifiering och hur djupt man skall analysera bolag. Dels skrev Lundaluppen ett inlägg om överanalys. Dels häktades Ola Rollén. Den röda tråd som jag tycker mig se är att "shit happens". Man kan ha fel i sin analys av ett bolag. Man kan ha rätt i sin analys av ett bolag, men så plötsligt händer något oförutsett som att VD blir häktad. I fallet Hexagon är det förhoppningsvis bara en tillfällig dipp och en oskyldig VD som frias, men vad skulle t.ex. hända med Apple om någon av topparna på företaget dog i en bilolycka? Eller om Handelsbanken åkte på en jätteböter av FI för något ingen kunde förutsäga? Somliga risker går att mitigera genom att genomlysa ett bolag rejält och t.ex. välja att investera i en bank som historiskt visat prov på en bra kreditkultur (SHB) istället för en som inte gjort det (Swedbank). Men det går inte att skydda sig för allt.

För egen del så ser jag min egen analysförmåga som den absolut största risken. Jag läste någonstans att ödmjukhet är den enda vettiga ståndpunkten när det kommer till komplicerade frågeställningar. Och jag skulle karakterisera en analys av hur ett bolag kommer att se ut om 10 år som extremt komplicerat. För 10 år sedan fanns inte iPhone. Den blev Apples uppgång, många andras fall och födde en rad nya miljardbolag. Tio år innan dess var statslåneräntan 7-8%. De sjunkande räntorna under kommande tioårsperioden ledde till en sällan skådad kreditexpansion där finanssektorn blev en enorm del av länders BNP. Några banker frodades. Andra kraschade.

Nu säger jag inte att slumpen styr allt och att det är onödigt att analysera bolag. Men jag säger att man ska vara ödmjuk inför det okända. Jag fick en del kommentarer på mitt senaste inlägg som ifrågasatte min analys av Avensia, vilket är helt ok. Dock är jag inte typen som går in och tokanalyserar ett bolag just av ovan anledningar. Jag går främst på bolagets historiska performance (siffrorna, svart på vitt) och extrapolerar framåt. Detta kombinerar jag med en "story" som Peter Lynch skulle uttryckt det. Argumenten varför denna extrapolering är rimlig ska vara tydliga och gå att förklara på två minuter. Jag raddar även upp riskerna. Jag ställer sedan detta mot priset och gör en känslighetsanalys för vad som händer om värderingen går ner och extrapoleringen inte går enligt plan. Här finns förstås alltid störst nedsida i tillväxtbolag med hög värdering. Helst ska jag få en margin of safety i priset så att jag kommer ut ok i andra änden även om värderingen sjunker och bolaget inte fortsätter växa i den takt man gjort historiskt. Sist men inte minst beslutar jag om jag ska köpa och viktar sedan innehavet beroende på hur den platsar i portföljen. Framförallt viktar jag efter risk. Ju mindre margin of safety, desto lägre vikt.

Och det är detta sista steg - diversifieringen - som är den huvudsakliga riskmitigeringen både mot att jag haft fel i min analys och mot "shit happens". Jag skrev en del om faran med för koncentrerade portföljer när Apple gick ned 50% trots en redan låg värdering och inga egentliga negativa nyheter. Nu återhämtade sig Apple snabbt, men det var skrämmande att uppleva hur snabbt och hårt min portfölj kunde rasa trots att jag haft rätt i min analys av bolaget. Efter detta har jag inte för avsikt att någonsin igen låta ett innehav stå för 50% av portföljen.

Tolka nu inte detta inlägg som att jag förespråkar att alla ska diversifiera tungt. Det finns investerare i båda änderna av koncentration-diversifiering-spektrat som fått utmärkta resultat. Är man lagd åt djupanalys och har tiden, insynen och övertygelsen så kan man bevisligen få fantastiska resultat av en koncentrerad portfölj på några få innehav. Men man kan även få fantastiska resultat av en brutalt diversifierad portfölj. Själv har jag inte tiden eller kapaciteten att generera sådan övertygelse att jag skulle känna mig bekväm med en portfölj bestående av 8-9st micro/smallcap innehav. Jag tror att det finns massor av bolag som vid rätt pris kan generera överavkastning, och jag köper hellre många och får några fel än att försöka hitta de allra största diamanterna som riskerar att visa sig vara zirkoner vid närmare inspektion. Dock kanske situationen ser annorlunda ut om några år i takt med att jag lär mig mer och får nya erfarenheter. Det är just det jag älskar med investerandet - man lär sig och utvecklas konstant och man har bara sig själv att skylla eller klappa på axeln när saker går fel eller rätt.

2 kommentarer:

  1. Kloka tankar! Och investeringsfilosofin får utvecklas och utvärderas över tiden. Själv tittar jag på historiska siffror, framtidsförutsättningar och värdering. Och hur man ska koka ihop dessa tre (och bedöma framtidsförutsättningarna utan att vara "övermodig") är riktigt, riktigt svårt. Kommer inlägg om den saken, men i korta drag försöker jag nog ta större hänsyn till framtidsförutsättningar än att extrapolera - på gott och ont!

    SvaraRadera
    Svar
    1. och du har ju en väldigt originell och spännande portfölj tack vare ditt mod att göra din egen djupanalys. Det svåra med investeringar är ju att man inte har facit på om man gjort rätt analys av både bolaget och dess värde förrän efter ett antal år!

      Radera