fredag 9 april 2010

Hur långt ska man diversifiera?

Lundaluppen skrev ett kort men tankeväckande inlägg om meningslösa insatser. Argumentet var att om en aktie står för 5% av din portfölj så innebär en 100% uppgång i aktien endast en 5% uppgång i din totala portfölj och att innehav mindre än 5% därför är tämligen meningslösa. Till viss del kan jag hålla med. Många vill gärna ”krydda” sina portföljer med småföretag och förhoppningsbolag där risken är hög men där även den potentiella avkastningen är hög. Men i sin försiktighet väljer man kanske att investera för lite i dessa bolag. Jag har gjort detta misstag då jag köpte Björn Borg för en tid sedan men innehavet blev vid tidpunkten endast knappt 1% av min portfölj. Nu är ju inte Björn Borg något förhoppningsbolag, utan jag tyckte helt enkelt att aktien var grovt undervärderad, men hade inte tillräckligt med kunskap om bolaget eller tilltro till affärsmodellen att jag vågade investera en meningsfull summa. Mycket riktigt har BB gått bättre än övriga börsen och är i skrivande stund upp 120%, men innehavet är fortfarande bara drygt 1% av min portfölj och reavinsten jag skulle göra om jag sålde skulle vara ganska meningslös. Även om BB fortsätter prestera god vinsttillväxt i många år framöver och aktien utvecklas bättre än index så kommer det dröja väldigt många år innan innehavet skulle nå ens 5% av min totala portfölj. Man kan alltså konstatera att ”kryddning” av portföljen med små innehav inte kommer att generera någon betydelsefull avkastning i det stora hela, även om innehaven går riktigt bra.

Dock väcker detta frågan hur långt man bör diversifiera och när ett köp blir meningslöst? I en portfölj med 20 aktier kommer åtminstone en aktie alltid att stå för mindre än 5% av hela portföljen – är det då meningslöst att äga fler än 20 aktier? Och är det meningslöst att investera i ett nytt bolag om innehavet kommer att vara mindre än 5% av ens totala portfölj? Det hela tycker jag beror på vilken ens investeringsstrategi är och vilka kunskaper man har.

Jag utelämnar spekulationsaffärer, teknisk analys och annat trams och fokuserar på två huvudstrategier som varit mycket framgånsrika: låt oss kalla dem Fisher respektive Schloss av naturliga skäl.

Fisher är en ren ”wonderful company”-investerare som bara vill ha bolag som han kan behålla för evigt i sin portfölj – bolag som bara växer och växer och där aktiekursen i längden följer med. Naturligtvis vill han inte betala överpris för aktierna men han är redo att köpa ett riktigt bra bolag när aktien har ett rimligt pris. Fisher måste dock göra ordentliga analyser för att hitta dessa bolag. Det räcker inte med att titta i räkenskaperna, utan han måste förstå exakt hur bolaget tjänar sina pengar, hur bolaget kommer att växa, att det inte finns några stora risker att tillväxten avtar eller till och med vänder, etc. För att förstå detta måste han förstå marknaden bolaget verkar i, han måste lita på ledningen och vara säker på att det kommer att finnas en kontinuitet när ledningar byts ut genom åren. Fisher är inte redo att investera i bolaget förrän han skaffat sig en förståelse för allt detta och blivit helt övertygad om bolagets förträfflighet. Problemet blir bara att det inte finns så många bolag som klarar av denna hårda granskning och dessutom har aktier till salu till ett rimligt pris. Och även om det fanns en uppsjö av dessa bolag så skulle Fisher ha så pass mycket kunskaper om bolagen att han kunde rangordna bolagens förträfflighet med stor säkerhet. För Fisher blir det alltså naturligt att fokusera sin portfölj på de allra bästa bolagen - kanske fem bolag och inte så mycket mer.

Schloss däremot är en ren värdeinvesterare och bryr sig inte så mycket om de kvalitativa egenskaperna i ett bolag. Han känner inte att han har tid eller kunskap eller kontakter att sätta sig in djupare i bolagen och kan därför varken säga bu eller bä om hur han tror bolaget kommer att växa de kommande 20-30 åren. Det han däremot kan är att hitta billiga aktier. Han letar efter diverse nyckeltal som P/B och P/E och köper när han tycker att aktierna är på tok för lågt värderade. Han är dessutom redo att köpa ganska dåliga bolag, till och med konkursmässiga, om han kan få dem billigt. För Schloss är det vettigt att diversifiera så mycket som möjligt. Detta eftersom han inte har tillräckligt god kunskap om bolagen i sin portfölj för att kunna riskera en för stor andel av sitt kapital på ett enskilt bolag. När det gäller rena värdeinvesteringar kan man ju aldrig veta när ett bolags aktie kommer att återgå till ”rätt” värdering, eller om aktien ens någonsin kommer att göra det. Men har man många bolag i portföljen så kommer den aggregerade effekten bli att portföljen som helhet så småningom återgår till rätt värdering, även om ett antal aktier inte gör det, eller till och med tappar hela sitt värde. Därför bör en ren värdeinvesterare som Schloss diversifiera friskt, och då kommer man nästan garanterat att ha många innehav som står för mindre än 5% av portföljens värde. (Jag har för mig att jag läste någonstans att Ben Graham själv vid vissa tillfällen hade fler än hundra innehav i sin portfölj, men jag kan minnas fel?)

Överlag kommer kvaliteten på bolagen i Schloss portfölj att vara mycket sämre än på bolagen i Fishers portfölj, men det betyder inte att Schloss aktieportfölj kommer generera en sämre avkastning än Fishers portfölj. Schloss strategi är nämligen att köpa undervärderade bolag och sedan sälja dem när de närmar sig sitt ”rätta” värde och använda pengarna för att köpa nya undervärderade bolag, vilket kan generera en fin avkastning även på lång sikt. Fisher kommer att sitta på sina bolag och om han gjort sin analys rätt se sin portfölj växa i takt med bolagen, medan Schloss kommer att köpa och sälja mer frenetiskt och utnyttja Mr. Markets humörsvängningar till sin fördel.

Som Buffett redan visat så fungerar båda strategierna utmärkt för att få en god avkastning som vida överträffar index på lång sikt. Vilken strategi man väljer beror dels på vilken personlighet man har som investerare, vilka kunskaper man har, hur mycket tid man är villig att lägga ner på kvalitativ vs. kvantitativ analys, etc.

Själv skulle jag föredra att investera som Fisher, men (tyvärr kanske man ska säga) är jag lagd åt det kvantitativa hållet och tenderar att lita på siffror som står svart på vitt snarare än kvalitativa omdömen om bolagets affärsmodell, ledning, marknad etc. Det enda bolaget jag känner mig helt och hållet säker på kan leverera god tillväxt på lång sikt är H&M, vars affärsmodell är enkel att förstå och där ledningen även är de största ägarna. H&M är jag alltså villig att betala ”fair price” för och ha som ett koncentrerat innehav i portföljen (men tack vare Mr. Market har jag kunnat köpa en massa H&M till en snittkurs på drygt 300kr de senaste två åren).

Min egen portfölj består i skrivande stund av 16 bolag, varav H&M står för mer än 30%. Mitt näst största innehav står för mindre än 8% av portföljen så man kan säga att min portfölj är koncentrerad till H&M och diversifierad i övrigt. Dock är mängden bolag i min portfölj inte en medveten strategi, utan mer ett resultat av att jag köpt på mig de flesta av bolagen med jämna mellanrum under 2008-2009 och varje gång jag haft pengar att investera hittat nya fina bolag som varit ännu mer undervärderade än mina befintliga innehav – det har verkligen varit en fantastisk marknad för köpare! Nu när tokrean på aktier är över för denna gång kommer det för egen del att bli färre men större köp, mindre värdeinvestering och mer wonderful company - men alltid med en margin of safety!

6 kommentarer:

  1. Bra "replik". Jag tycker att Schloss filosofi är en ganska frisk fläkt (om man kan säga det om den ganska torre mannen) i en värld där folk försöker analysera bolags värden med alla möjliga nyckeltal och inbilla sig att man har en insikt i alla börsbolags verksamheter, hur komplexa de än är.

    Men Schloss är extremt mekanisk och jag tror inte att han är typisk för "portföljkryddar"-investerarna. Snarare tror jag att många köper vilken sk-t som helst för en mindre summa därför att de "kan rusa". Väntevärdet på den typen av affärer tror jag snarast är negativt, så en diversifiering på de grunderna är såklart helt galet.

    SvaraRadera
  2. Absolut håller med helt och hållet! Tycker Schloss är ett härligt exempel på hur väl värdeinvesteringar kan fungera i praktiken även för investerare utan större intresse att förutspå framtiden och jaga spännande tillväxtbolag!

    SvaraRadera
  3. Håller med 100% att H&M känns bland dem säkraste aktierna.

    Det är verkligen trevligt att läsa dina inlägg eftersom det ligger mer insikt och du lyckas ändå lyfta fram olika synpunter. Själv var en extrem diversiferare men sen insåg jag fördelarna med Fokusering och till sist fördelen att kombinera dessa två portfölj strategier.

    Därför jag köpte nästan 50% i H&M och resten fördelades i 20-25 andra bolag under 2008/2009.

    Här har ett liknande bra inlägg om exakt samma ämne:

    < http://riskminimeraren.blogspot.com/2010/02/koncentrerad-eller-diversifierad.html >

    SvaraRadera
  4. 4020: Tackar! Det roligaste med investeringar är just att man konstant lär sig och utvecklar sin investeringsfilosofi och får anpassa den när förutsättningarna förändras både i omvärlden och sin egna situation. En bonus är att man kan tjäna pengar under tiden :)

    SvaraRadera
  5. Jag trivs inte med att du skriver att det finns betydelselösa pengar. Börja tro att alla pengar är meningsfulla. Hittar du en 50 öring på gatan, plocka upp den. Den bidrar till din rikedom.

    Du säger att din kryddning med Björn Borg var meningslös för att du vann en "bedydelselös" summa. Men hade du inte kryddat, hade ditt kapital idag varit mindre.

    SvaraRadera
  6. Angående Fischer. Jag är rätt ny på aktier, iaf när det gäller att försöka investera på ett vettigt sätt, snarare än att gå på känsla. Något jag försöker leta efter är företag med som kontrolleras av en eller ett fåtal familjer, helst med någon ur dessa familjer som vd eller styrelseordförande. Viktigt för mig är också att röster och kapital hänger ihop, dvs att den som kontrollerar företaget inte endast har en liten andel av totala kapitalet. Jag kanske missuppfattar Fischer men föredrar han företag som inte styrs av en familj, på grund av att företaget riskerar att gå sämre när "den starke mannen" pensioneras? Han verkar mer föredra företag med bra institutioner (rätt företagskultur, ledarskapsfilosofi mm).

    Någon som har lust att kommentera?

    SvaraRadera